18 februari 2010

Tar snön aldrig slut? Här vräker det ner som om vintern precis skulle ha börjat. Lyssnade på radio under morgonens rengöring av stallet, och i vissa delar av Sverige är det plusgrader. Folk skickar in bilder på vårblomman krokus, som blommar i backarna.
Okej! Är inte alls avundsjuk på er som börjat få vårtecken, där jag bor kan man ju drömma om att få se marken på ett bra tag. Hästarna mina börjar bli rätt så less dom också, ginatricot Garcia vägrar att vara ute mer än två timmar om det snöar. Hon visar sitt missnöje väldigt tydligt genom att gnägga fort man rör i en dörr och blir hon för upprörd börjar hon springa som en dåre i hagen. Så då är det bara att hämta in den bortskämda prinsessan, på hennes order.       
Den här onsdagen var inte speciellt olik andra, fixade ute i stallet, motionerade Rentino och ginatricot Diezel. Städade upp i stallet, hade in nytt spån i boxarna, så det luktar så där gott. Rengör och byter vattenhinkarna. Inser hur tacksamt det är att rykta en svart häst, räcker med borsta bort det övre dammlagret och han glänser som en nypolerad svart bil. De två andra fuxarna i stallet är däremot inte lika tacksamma att putsa, då båda är nyrakade har de en musgrå färg med totalt avsaknad av glans före och efter de har blivit rycktade, kul!
Min pojkväns syster från Stockholm kommer hem idag, blev medbjuden på middag hemma hos svärföräldrarna. Så på eftermiddagen duschar jag och försöker fixa till min klassiska uteliggare-look, till något mer anständigt. Åker hemifrån med pappas bil vid halvsex tiden.
Det tar i vanliga fall runt 30–40 min att åka till Bomhus som ligger en bit utanför staden Gävle, svänger ut på riks 80 med radion klingade i bakgrunden. Efter att ha kört i ca tjugo minuter sitter jag djupt insjunken i mina tankar och filosoferar, kör i ungefär 90 km/h. Är alldeles för okoncentrerad på vägen och omgivningen omkring mig.
Plötsligt uppfattar jag röda ljus i båda filerna framför mig, sådana som lyser när bilar framför en bromsar eller står still. Vet inte om de stod still eller hade bromsat in hastigt, upptäckte det på tok för sent och fick panikbromsa. På vägen var det underkylt regn, bilen gick inte att stanna utan gled som på en isbana! Fick sladd och pappas pickup for höger och vänster över motorvägen, hade fortfarande lite "kontroll" men när jag var strax bakom de andra bilarna tappade jag kontrollen helt, snurrade runt, först small det till ordentligt framtill i bilen då den slog i vägräcket, roterade okontrollerat runt ett halvt varv och bilen slog i räcket en gång till, den här gången baktill. Blir stående snett över riksväg 80 – skräckslagen, men helt oskadd! Jag får inte bilen att starta, hoppar ut i panik och börjar springa.
Strax därpå kommer jag på att automatväxeln står på D (drive) och måste startas på P (parking) eller N (neutral). Springer tillbaks, lyckas räta till bilen så den endast blockerat ett körfält. Fipplar ohämmat efter varningsblinkersen, så trafiken ska kunna se bilen ordentligt och inte köra in i den, hittar den till slut. Hämtar andan och går ut för att kolla bilen, samtidigt stannar en bärgare som var på väg till olyckan längre fram, den bilarna hade bromsat så häftigt för. Mannen frågar om allt är okej, kollar däcken och att bilen går att köra vidare med. Det visar sig att jag haft änglavakt, otrolig tur! Den främre smällen skulle ha kunnat mosa hela fronten, men pappas pickup har grillguard framtill som fick ta smällen istället. Baktill hade jag också haft tur i oturen där det också är en "kofångare" i järn.
Körde vidare i max 40 km/h, krampaktivt hållande i ratten. Ringde därefter Christian och storböla, han frågade om allt var bra med mig och om han skulle komma hämta mig. Jag ville köra själv –  det här var ju inte sista gången jag kommer att köra bil (kanske enligt mina föräldrar som har föreslagit att de ska köpa en spark med bälte åt mig istället). Så man måste ta sig över den nyuppkomna rädslan.
Den här händelsen gav ytterligare en törn på mitt självförtroende i trafiken, fick jag mitt körkort i ett flingpaket eller? Men det var en viktig lärdom. För vad man än läser, eller hur mycket folk tjatar på en, att köra försiktigt, var det inte förrän jag satt där och inte hade någon kontroll som jag insåg allvaret.
Tänk om det varit hästbussen med hästarna i, eller tänk om min lillasyster hade suttit bredvid och det skulle ha hänt henne något. Hur skulle man kunna förlåta sig själv!? Man ska ta säkerheten på allvar, alltid ha bilbälte och som chaufför "köra med huvudet". Olyckor händer – men man behöver inte utmana ödet. För i slutändan vill vi människor leva, det är inte värt att chansa.

Tankeställare-kramar
Sara Henrietta

9 februari

  Knytkalasets Plantskola

Tisdag den andra februari skottas den välberesta hästbussen fram ur snödrivorna, hemma på gården i Kungsgården. Packar den full med grejor och lastar på två nyklippta hästar. Målet är välbekanta Tullstorps gård i Skåneland, pga av väderomständigheterna litade inte föräldrarna på mina körkunskaper och mamma följde med, som chaufför och sällskap. Resan till Tullstorp brukar inte ta mer än sju timmar i vanliga fall - men inte den här gången. Efter max en timmes körning tvingar jag mamma Anne-Marie att stanna på en bensinmack, så jag kunde köpa en stor korv med mos. Pojkvännen och jag har bestämt att från första februari skulle vi ha ”hälsomånad”. Tanken hälsosam gör en dubbelt så hungrig och det höll ca en dag för mig, haha.
Tio timmar senare är vi framme. Mamma har sedan vi passerade Jönköping hållit krampaktigt i ratten, för att hålla ekipaget på vägen i snöstormen. Måste ju få påpeka att det är dubbelt så mycket snö i mina hemtrakter, men så himmla dåligt plogat söderut. Det går knappt att ta sig fram i myrfart på vägarna.
Personalen på gården har gjort i ordning boxarna 1 & 2 i utbildningsstallet åt mina hästarna, det känns lyxigt att komma fram när halmen är gyllene och höet har toppkvalité. Det är så fodret ska vara, men det är inte det lättaste att få tag på hö och halm med den hygienen som krävs, för att man ska vilja ge det till sina hästar. Du vill nog inte äta möglig eller dammig mat, det vill inte heller djur. Det är lika viktigt att de får i sig mat av bästa kvalité.
Ginatricot Garcia och Diezel kommer snabbt till rätta i sina ”nya” boxar, mamma och jag bäddar ner oss det blåa rummet i ”baren”, somnar snabbt därefter. 6.30 ringer min väckarklocka usch!  Kan ha nämnt det någon gång i mina bloggar tidigare - jag är ingen morgon människa, det är ingen vacker syn när jag släpar mig upp ur sängen. Får på mig kläder av ren vana, ställer mig vid spegeln med sminkväskan i andra handen, åh herregud vad ska man gör åt den saken i den spegel bilden, skräckfilm nästa? Ger mig på en snabb extreme makeover, lite puder och mascara, sen får det duga. Vill ju inte skrämma iväg folket med mitt anlete, men inga överdrifter här. Mamma mumlar något i sin säng, om att hon har träningsvärk överallt efter gårdagens bil körning, lyckat.
Ut i stallet och börjar greja med Garcia som är hur morgonpigg som helst. Hon gräver otåligt på gången, när jag långsamt vimsade runt med utrustningen.  Klockan 9 hade jag första ridtiden för JB (Jan Brink), då jag härmed officiellt är en ärofull medlem i knytkalasets Plantskola. En utvald grupp får stöd och hjälp för att kunna komma och träna några gånger under året. Skrittar fram Sessan i tjugo minuter innan jag joggar fram henne så att kroppen får komma igång ordentligt.
Jan studsar in i ridhallen några minuter i nio, får en stor kram och sen kvittrar han vidare om att han har skottat (snö) hela morgonen m m. I år koncentrerar vi oss fullt ut på SB:1 och Grand Prix rörelser med Garcia. Chefen kollar läget med grunderna, som min sits, innan vi drar igång med de svårare övningar. Sträcker på mig lite extra när jag passerade de stora speglarna. Träningen gick helt ok, repeterade lite övningar från förra gången jag var här, trasslade lite med bytena i varje men fick till det rätt så bra på slutet.
Efter mig red Elisabet Hjelm (Lisa) med sin yngre häst vid namn Chock. Lisa som med sin andra häst Baltzar var bästa svensk på Europa mästerskapet för juniorer förra året. Hon är nu ett år äldre och jag ser förhoppningsvis fram emot att få tävla i samma lag som henne. Young rider som vi bägge nu är.
Kollade inte min nästa ridtid, var om 50 min med ginatricot Diezel, (bråttom-bråttom). Fick nämligen hoppa in på Malin Ljungkranz ridtid. Hennes häst Larino har enligt obekräftade uppgifter brutit benet, Usch vad hemskt. Vill inte tänka på hur jag skulle må om något sådant hände mina hästar! Med Diezel fick jag mycket beröm bla. för utvecklingen av hans galoppkvalité. De annars så svåra bytesserierna börjar kännas som en barnlek. Jobbade mer på traven, där jag skulle lära mig att känna takten, inte rida stort och flashigt utan att kunna rida långsam takt och snabbare takt, men med samma steglängd. Detta kan beskrivas såhär: när jag fick till den ”snabba” takten, kändes det som om man skulle studsa ur sadeln.
Sköter av båda hästarna och smörjer utrustningen, som jag sedan hänger upp snyggt på de välpolerade krokarna i sadelkammaren.
Går upp i baren och möts av en ljuvlig mat doft, blir en hel del skvallrande vid lunchen, allra helst med mammorna är närheten. Självklart ska de pinsammaste historierna komma upp gång på gång.
Men det bjuder jag på, mamma, haha! Efter en lång och intensiv dag, i säng tidigt för att kunna vara på topp till morgondagens träning.

God Natt Kramar
Sara Henrietta