Klicka här!

Först ut är nordsvensken Zele, som hade stått instängd i åtta år …
Läs mer här!

PennyGirl samarbetar med Santa María räddningscenter i Spanien. Det är en plats dit djur – som på ett eller annat sätt haft det svårt i livet – får komma, leva ett värdigt liv och kanske till och med bortadopteras till en ny och snäll(!) ägare.

De som jobbar på Centro CYD Santa María kallas volontärer och går varje dag till jobbet utan någon ekonomisk ersättning att vänta, men för en mycket god sak! Nämligen att arbeta mot grym behandling av fantastiska levande varelser och att rädda dem som utsätts för sådan.

Skulle du också vilja hjälpa djur?
Då kan du jobba som volontär på Santa María räddningscenter!

Läs mer här!

Nordsvensken Zele hade ingen aning om hur man umgås med andra hästar när han kom till Svenska Hästars Värn. Han hade stått instängd från det att han var föl tills han var åtta år! Han var därför ganska svår att hantera i början.

Idag är Zele precis så glad och harmonisk som han ser ut på det här fotot. Han har ett hjärta av guld och älskar alla – till och med höns!

Foton: SHV

Läs och fundera på vad människan egentligen är för en varelse …! Och kommentera gärna de olika berättelserna.

Kram Jannica

Grattis Matilda Zade i Knivsta, Martina Grape i Ulricehamn och Ami Nilsson i Borgå, Finland! Ni har vunnit varsin överraskning som snart kommer med posten …

Ha nu ett riktigt skönt och roligt sportlov, alla PennyGirls!

Och här kommer sportlovstipsen:

• Jag ska rida på ett ridläger i fyra dagar och sen ska jag åka med min familj till Tom Tit. Det är två saker som jag ska göra.
  Matilda
• På sportlovet ska jag vara med kompisar och åka till Ullared. Jag ska också till simhallen med min kusin. Och vara hemma och slöa – ha sovmorgon!
  Hej då från Martina som ska ha en LÅNG sovmorgon!
• Mitt tips är att vara mycket ute! Och skrinna, skida m.m. Sen kan man ju fara på resa också – som jag! Jag ska till Kanarieöarna.
  Ami

Som ni kommer ihåg så gjorde Serenata entré i våra liv för en månad sedan. Vi tvivlade starkt på att vi någonsin skulle kunna hitta en familj till henne, eftersom hon var så arg. Vi var så rädda för henne allihop. Varje gång hon kom ut ur stallet så slutade vi prata  och höll oss helt stilla.
Men min ”styvfar” Luciano, från Brasilien om ni kommer ihåg, arbetade lugnt med henne dag efter dag. Efter vart och ett av deras arbetspass höll han sin hand på hennes nacke och talade om för henne, med sin mjukaste röst, att allt kommer att bli bra … Att hon inte ska vara rädd längre eftersom vi alltid kommer att ta hand om henne. Men istället för att lyssna vid de här tillfällena så vände hon bort huvudet. Vissa av volontärerna skakade på huvudet och sa till Luciano att han skulle ge upp – detta var ett hopplöst fall. Men Luciano bara log.
Och tro det eller ej – idag gick Serenata själv efter Luciano, utan vare sig grimma eller rep! Vi blev så lyckliga allihop att vi började springa omkring och skrika som galna.

Låt oss nu tala om något helt annat. Jag måste säga att de hästar som precis har kommit hit till oss inte är speciellt artiga! De kan verkligen vara de mest förfärliga gäster! När de kommer är de halvdöda, magra som jag vet inte vad och fulla av små hemska djur som flyger omkring. Men fastän de får så mycket hjälp så är de inte särskilt tacksamma!
Serenata är ju ett exempel, och för tre veckor sedan kom Sirius till oss. Han darrade så mycket att han knappt kunde stå upp, efter att i hela sitt liv fått stå i ett trångt utrymme, utsatt för sol och regn. Han hade fått äta grismat och dricka stinkande, ruttet vatten. Hans ena öga var borta och han hade otäcka sår över hela kroppen. Han var så rädd för allting att han stod med huvudet i hörnet i flera dagar och vägrade att röra sig. Det var hans uppfattning om värdighet och hans åsikt om livet och människorna …
Nu, efter tre veckor med morötter, godis, pussar och tårar, har all den gamla värdigheten runnit av honom. Han skriker som ett barn om någon människa går förbi hans dörr utan att stanna för att tala om för honom hur vacker han är … Han dreglar för en bit morot … hmmm … jag skulle vilja säga till honom: ”Du är en hingst, kära du! Uppför dig som en!” Men jag förstår förstås att detta måste kännas som himlen för honom.

Förra månaden hände en mycket tråkig sak här på räddnings­centret. Vår lilla vän Brisa, illern, somnade in för gott i famnen på Concordia och Virginia, tyst och lugnt, efter att ha levt lyckligt med dem i mer än fyra år sedan hon räddades.
Vi kommer att sakna hennes lilla huvud som dök upp och försvann i varje hörn. Och vi kommer att sakna hur Concordias mamma rusade runt för att hitta just den melon som Brisa ville ha till middag. Farväl, kära vän, en dag kommer vi alla att skratta tillsammans igen.

Hälsningar Reina

Efter en mängd telefonsamtal bestämde sig Concordia till slut för att rädda hästen, trots att organisationen har stora skulder. Det skulle visa sig bli en riktigt besvärlig räddning.

En ny människovän
Nu måste jag presentera en ny vän för dig. Han heter Luciano och kommer från ett land som ligger långt bort och heter Brasilien. Han har hand om vissa saker på räddningscentret. Det är till exempel han som bygger och underhåller de paddockar där vi bor. Men han tar även hand om många av oss. Han är min vän, men inte min bästa vän, eftersom alla vet att han har en favorittjej. Hon heter Campanita och är ett litet fånigt föl som inte kan skilja mellan en häst och en människa! För henne är Luciano som en far … Han kallar henne sin ”bebé” … Vilken tönt! Men det är en annan historia, som vi kommer att berätta mer om senare.

I sitt hemland arbetade Luciano med djur, främst kor, tjurar och hästar. Han var cowboy. Han var också med i tävlingar där man rider på vilda hästar eller tjurar. Du kanske har sett dem på TV? Det kallas rodeo. Människor som arbetar med och rider på vilda djur lever en speciell sorts liv. De sover under bar himmel och de är ute i naturen varenda dag. Ett av deras främsta hjälpmedel i arbetet är lassot, och Luciano är en mästare på att använda det. Här i Spanien vet människor inte hur man använder ett lasso längre, eftersom vi inte är vildhästar längre … Vi är mycket välutbildade djur. Som du vet så är jag en fin dam.

Hur som helst så var Serenata i desperat behov av Lucianos och Concordias hjälp och erfarenhet! Människorna i byn var riktigt arga på henne, och hotade att döda henne om hon inte ”försvann” snarast.

Vilken kamp!
Efter att de hade hittat henne, tillbringade Concordia och Luciano mer än sex timmar med Serenata. De ville göra räddningen så lätt och smidig som möjligt. Men det visade sig bli riktigt krångligt eftersom Serenata var väldigt arg på människorna … När Luciano till slut fångade henne, upptäckte de ett långt ärr i hennes ansikte, vilket troligen är anledningen till att hon inte litar på din art.
Jag skickar några bilder på Serenata som är tagna på räddningscentret. En sak som du ska veta är hur farlig en sådan här situation är för mina människovänner. De gör ett riktigt bra jobb!

Skicka en hälsning!
Hm, jag har en toppenidé! Det skulle vara kul om du ville överraska dem med en häls­ning! Det här är min egen idé som jag precis kom på, och människorna här har inte en aning. Men jag är säker på att de skulle bli superglada om du hörde av dig! De tycker det är så roligt att alla goda vänner i andra länder kan läsa om vårt liv här på Santa María, och de skulle bli riktigt glada för lite uppmuntran!
Gå in på deras hemsida www.asociacioncydsantamaria.es/cyd-english/, klicka på ”Contact” och skriv din hälsning där – och snälla skriv på engelska eller spanska!
Ha det bra mina vänner!!

Hälsningar från Reina

Jag heter Yellow och jag är ägare till ett par mycket vackra ögon!
För tillfället är de det enda hos mig som man kan säga är vackert, men det ska det snart bli ändring på … Och Concordia säger:
– Titta aldrig på kroppen på hästen utan se den alltid först i ögonen, för ögonen talar om vilket sinnelag den har … Och förresten är kroppen bara till för att man ska ha någonting att rykta …

Mitt högra framben är lite vridet på grund av en gammal skada som ingen veterinär tittade på. Men som Concordia också säger:
– Ett modigt sinne kan få en häst att hoppa en och sextio på tre ben …
Och jag håller med.

Jag är mycket mager just nu, med det är för att jag inte hade ätit på väldigt länge. Nu måste jag vara försiktig och äta lite flera gånger om dagen eftersom min mage har blivit mycket liten och känslig. Och jag kan lova att de som säger att jag är slut ska få ångra sina ord en dag. Jag kommer nämligen att bli den mest fantastiska och vackraste varelse ni kan tänka er! Det får jag höra från alla här på centret!

Virginia gillar mina kompisar Pocahontas och Cherokee, men jag tror att det är för att de är små och gulliga. Jag tycker att de borde banta snart … annars kommer de att explodera! Vid matdags smiter de under staketet och stjäl hästarnas foder … och sedan springer de tillbaka till säkerheten i sina egna hagar. Kvar står alla hästarna och är hungriga och arga!
Om man kommer på dem någon dag får de problem!

På tal om problem: För närvarande är alla här väldigt ledsna på grund av de tjugoen hästar som kom till centret den här månaden. De är fruktansvärt magra och sjuka och allihop behöver en massa vitaminer, näringsrikt foder och medicin … och jag har hört att människorna är bekymrade över hur de ska få råd med allt det här.
Några av volontärerna grät igår och vi känner oss väldigt skyldiga. Tack och lov sa de till oss att det inte är vårt fel och vi får fortfarande mat varje dag!

Concordia fick en utmärkt idé om hur de ska få fram pengar. Hon ska sälja sin lastbil! Så det kommer att finnas mat till oss allihop i några månader tills vi blir hämtade av trevliga familjer. Skulle det inte vara toppen om ni kunde komma med en stor hästtransport och hämta oss till bra, nya hem i ert land? Vi drömmer om att det ska bli verklighet en dag!

Jag måste sluta nu eftersom veterinären ska komma och titta på Pink. Hon har tydligen problem med att stå på alla fyra benen eftersom hon är så liten och mager. Vitaminerna hjälper inte särskilt mycket. Jag hoppas att hon inte ger upp nu! Alla här tror att hon ska bli bra snart och vi håller alla hovarna för att det ska bli så. Snälla du, håll tummarna, du också!

Hejdå! Vi ses snart igen …!

Kram från Yellow

Hej!

Fast jag skriver till PennyGirl, som ju är en hästbokklubb, måste jag bara säga: HÄSTAR! De tror att de är de enda som finns i världen. Bara för att de är så stora och starka! Men de stinker ju! Och de flesta av dem har inte vackra, röda ögon som jag ens.
Brisa är det spanska ordet för bris och Concordia döpte mig till det för att när jag kom hit till Santa María så hade jag ingen päls, jag var mager och darrade oavbrutet.

Vicky och Concordia, som jobbar här, anser att inget djur ska vara det enda av sitt slag här så när jag flyttade hit fick jag en partner vid namn Ventolín. Tre lyckliga år fick vi tillsammans, men sorgligt nog så dog Ventolín för tre månader sedan. Då blev jag så ledsen att jag slutade äta.
Men nu har jag fått en ny kompis som heter Marina och jag tycker det är roligt att springa och leka igen. Marina är väldigt ung och kan göra mig galen emellanåt, men jag tycker väldigt mycket om henne ändå.

En annan liten krabat som nyss kommit hit till räddningscentret är igelkotten Peter Pan. När han hittades halvdöd på en väg hade han troligen blivit attackerad av hundar. Concordia tvättade hans sår och gav honom vatten hela natten och en och en halv dag senare började han äntligen äta själv – han älskar kattmat! Vi är så glada att han blir bättre den här söta, lilla pojken. Och så snart han kan gå ordentligt igen ska Vicky och Concordia åter släppa ut honom i det vilda.

Men åh, vad är det som luktar?! Åh nej, här kommer Ludovico! Ur vägen allihop!
Varför måste vi rädda grisar? Är vi inte tillräckligt många här ändå?
Fast jag fattar inte hur en människa kan hålla en gris inlåst i tre år och sedan bara flytta och överge den stackaren! Människor är verkligen inte lika smarta som oss illrar.
Men nu går Ludovico åtminstone inte till anfall längre. Du skulle ha sett hur alla sprang omkring här första dagen han var här! Andrés, vår veterinär, hade platsat i OS – tro mig!

Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte vilket som är värst. De otäckt stora hästarna, de högljudda påfåglarna, getternas sylvassa horn, igelkottens nålspetsiga taggar, den stinkande grisen … eller alla loppor på nyräddade och nyanlända hundar. Det här är rena rama krigszonen!
De hundar som kom hit alldeles nyligen hade blivit utslängda från en bil som körde i full fart. Kan du fatta?! Tack och lov fanns det människor som såg när det hände. Hundarna är fortfarande skrämda men lyckliga ändå.

När djur kommer hit får de alltid Santa Marías magiska sallad direkt. Den är ett störtsäkert kort. Har du minsta lilla problem med något djur – eller någon människa för den delen – testa!

Santa Marías magiska sallad

Bra mot:

• Sjuka djur
• Stränga föräldrar
• Tonåringar
• Småsyskon
• Storasyskon
• Lärare

Du behöver:

• 500 g ren kärlek
• 500 g förståelse
• 100 g tålamod
• 50 g lugn
• 100 g ömhet
• 150 g beslutsamhet
• 50 g kunskap

Gör så här:
Blanda alla ingredienser med ett leende, en mjuk röst och lite salt.
Lätt som en plätt!

Nu tänker jag ta en tupplur.
Ha det!
Puss från Brisa