Har DU vunnit en iPad?

Tävlingen ”Vinn en iPad! Berätta om ditt bästa hästminne!” i Polluxmagasinet 10/2011 är avgjord och som lycklig vinnare till en lyxig iPad står Wilma Koskinen i Vasa, Finland.

De fyra extravinsterna går till följande tävlande:
Emma Edling Müller i Stockholm, Sunniva Ellingsen i Nacka, Klara Johansson i Gävle och Emelie Björk i Delsbo.

Stort grattis till er alla fem – era vinster är på väg med posten!

Så här skriver iPad-vinnaren Wilma om sitt bästa hästminne:

Det var det första ridlägret jag var på någonsin. Jag var sju eller åtta år, tror jag.
Jag, min storebror, min lillasyster, mamma och pappa åkte till Estland och bodde på en gård med hästar, hundar, katter och massor med andra djur. Om jag minns rätt hade de hönor också.

Vi fick varsin sköthäst, fast inte mamma och pappa. Min sköthäst var brun och hette Elfar.
Han var den sötaste hästen någonsin! Han var gosig, mysig och matglad. Stallet var fint, hagarna stora och naturen underbar. Det fanns urgulliga föl som dansade i en hage. De var så otroligt söta att man bara ville rusa in i hagen och krama dem allihopa!

När hästarna skulle gå ut och in i hagen satte man upp en ”gång” från stallet där hästarna kunde gå själva. Det såg så vackert ut när alla hästarna stormade ut ur stallet, genom gången och rakt ut i hagen. Det var häftigt!

Men en dag när hästarna skulle gå in igen hade man glömt stänga en av grindarna till en annan hage, så hästarna rusade in i den. Den hagen var ännu större och den var precis bredvid vår stuga, så när jag tittade ut genom fönstret såg jag massor (tusentals?) med hästar som galopperade précis utanför fönstret! Med ”min” Elfar i täten!
Alla hade olika färger och storlek. Det var så fint! Synd att jag inte hade kameran där just då.

Efter en tid kom hästarna in igen och så var det dags för en ridtur. Min bror och jag red själva medan min syster hade ledare. Jag och brorsan red utomhus. Det fanns en utebana som hade en lite kulle i hörnet. Det var skoj att klättra upp och ner för kullen. Min bror red ganska bra, och han fick galoppera, men inte jag.
På kvällen gick vi till det stora huset där vi fick äta så mycket vi ville. Maten var fräsch och god.

Efter ett par veckor i Estland var det dags att åka hem igen. Det var svårt att säga hejdå till allt och alla. Jag undrar idag om Elfar minns mig. Det är ju nästan fem år sedan. Men jag kommer aldrig att glömma mitt allra första ridläger! Estland, jag saknar dig!

Många kramar från äventyraren Wilma